Insåg att jag aldrig har lust att skriva något här, men idag gjorde jag det ändå av någon anledning. Vet inte om det är vädret eller om det helt enkelt beror på att jag egentligen borde jobba med någon av mina inlämningsuppgifter som snart ska in. Eller ta itu med disken för den delen, om jag nu tvunget ska låta bli att göra nytta.

Och just det, alla som inte redan gjort det kan få delta i min musiksociologiska undersökning om musik i reklamfilmer. Ni har inte så lång tid på er innan jag sammanställer, men om ni har lust så är det fritt fram.

Från Janne Sunis (Tempest) Acidjazzed Evening till Glenn Rune Gallefoss (GRG) C64/SID-version av samma låt, till Timbaland-producerade Do It med Nelly Furtado. Likheten är minst sagt slående.

På YouTube finns två filmer som visar hur originalet används både inte bara i Do It utan också i en helt annan ”specialskriven” ringsignal. Och på Wikipedia finns som vanligt ännu mer information.

I helgen var jag på Claes 25-årsfest och sen på pappas 50-årsfest, vilket var trevligt båda två. Mycket firande blir det minsann. Jag sprang på den här fina tavlan med ett väl motiverat inslag av nakenhet. Som tur är finns det i varje konstverk av rang något annat än ett halvnaket ryggslut att fästa blicken vid. Så ock i det här fallet! Titta på pianoklaviaturet. Hmm, 14 toner inom en oktav? Undrar hur det funkar. Kanske är frågetecknen både B# och Cb respektive E# och Fb. Det vore ju onekligen coolt om tangenten ger olika höga toner beroende om man kommer från en högre eller lägre ton.

Idag ska jag tentaplugga, men tyvärr försov jag mig lite. Hoppas det går bra ändå. Imorgon har jag tenta, sen är har jag jullov till 22 januari eller nåt. Om jag klarar tentan vill säga, annars blir jag tvungen att göra omtenta den 12:e. Men det är ju inte heller fy skam. Nästan en månad om mina beräkningar stämmer.

På grund av dåligt väder är det nu 60 procents risk att Christer Fuglesangs uppskjutning skjuts upp.

Som jag ser det är det alltså så att någonting med 100 procents säkerhet faktiskt kommer att skjutas upp. Christer eller rymdfärden, därom tvistar de lärda (och Gomorron Sverige! handlar nu till hela två tredjedelar om just det här).

Så, i söndags var det alltså dags för Sufjan Stevens-spelningen i København. Dagen inleddes med lunch på Wrap House där Jakob fick åtminstone tre rejäla skrattattacker. Nån timme senare gick tåget mot Danmark, och efter ytterligare en timme var vi framme. Självklart trodde jag att jag skulle behöva sisådär 300 danska kronor under kvällen. Smart drag, särskilt med tanke på att det var söndag kväll och allting stängt och igenbommat.

Vi gick först nedåt strøget för att se oss omkring, men efter halva vägen började vi fundera på var VEGA kunde tänkas ligga och insåg att det var helt åt andra hållet. Så tillbaka samma väg, förbi en herrans massa sexshops på Istedgade fram till Enghave plads. Där tänkte vi leta upp ett sunkhak att dricka öl på. Lättare sagt än gjort. Vi gick en bit och sen hittade vi slakteriet på bilden ovan, med det festliga namnet ”Kalmar”. Sen gick vi gatan upp tills vi insåg att vi hade gått alldeles för långt. Tillbaka igen, och mitt emot Kalmar-slaktaren ligger en underbart inrökt gammal pub full med halvfulla, sluddrande danska herrar. Succé med andra ord! Så mycket man kan missa när man får syn på dumma skyltar. En annan höjdare var förresten Kebabrestaurangen Kebabistan. Låter som ett trevligt land det där.

Spelningen så, först var det dags för förbandet St. Vincent som sjöng bra och var en rätt duktig gitarrist också, men det blev inte riktigt intressant. Sen kommer Sufjan och The Band of Butterflies utklädda till örn respektive fjärilar in på scen. Lite sådär lagom småfjantigt och spexigt, men det glömde man snabbt bort. Spelningen var toppen tycker jag, i stort sett alla favvolåtarna spelades tror jag, utan några från Michigan möjligen. Och det lät ruskigt bra live också. Underbart.

På tåget hjälpte vi en tysk tjej med Skånetrafikens biljettautomat, och eftersom sista tåget till Lund hade gått kom vi på om att hon kunde åka med i vår taxi från Malmö. En sällsam resa skulle det visa sig. ”Kör du till Lund för 200 spänn?” frågade vi, och fick svaret ”Haha, nej. 300 ska jag ha”, varpå vi gick vidare. Då hejdade chaffisen oss och sa att hans kollega kunde köra. Nåväl, först till Alnarp där vår nyfunna tyska vän skulle av. Trots GPS så blev det ett antal felkörningar och nån missad avfart. Och sådär tre kvart efter avfärd anlände vi till Lund. Men hey, vi sparade i säkert några kronor.

Det är alltid lika skönt att bli klar med grejer och känna sig helt ledig. Underbar känsla det där. Igårkväll kollade jag och Jacob på Brokeback Mountain, en mycket trevlig film. Eller trevlig kanske är inte är rätt ord, den var ju ganska tragisk. Men den var bra i alla fall.

Idag lånade jag en Mandolinbok på biblioteket, och i den fanns låten Cripple Creek med. Det är nån slags bluegrass standard som även var det första jag lärde mig på banjo. Så då tänkte jag att jag måste höra hur det låter med mandolin och banjo tillsammans. Sen gick det som det gick och jag satt halva kvällen med den där låten. Mandolinen blev rätt bra, det är mycket roligare att spela med komp än ensam. Jepp jepp, såhär blev det i alla fall.

Cripple Creek

Nu ska det nog drickas öl tror jag bestämt. Goder afton.

Uppdatering 26 sept 2008: Fantatiskt! Det verkar som att MySpace har förtrollat den här videon, som tidigare var Linda med Forest & Crispian, till Beastie Boys. Också bra, men inte riktigt vad jag hade tänkt länka till…